Det ska inte vara svårt - det är inte svårt. Men det är okej att ibland känna sig nere. Att inte orka kliva upp ur soffan. Att känna sig gråtfärdig när man tänker på framtiden. Att få panik av tanken på hur man ska klara sig nästa månad. Jag vet att jag klara mig, jag vet att jag överlever.

På två år har mitt självförtroende sjunkit i botten, och jag har tappat en massa tro på mig själv. Jag vågar inte på samma sätt. Men jag måste - och det är väl det som är livskraften.

Kanske har detta lite att göra med att jag eventuellt måste flytta hem inom en månad, något jag inte var beredd på. Kanske är jag extra låg på grund av detta. Det tror jag. Det var en kille idag och tittade på Simons lägenhet. Mitt öde i hans händer.

Jag längtar tills den dagen jag inte behöver vända andra sidan till för att jag inte har råd att slänga en smutsig handduk. Jag längtar tills den dagen jag inte behöver skämmas varje gång jag inte har pengar att tanka bilen. Jag längtar tills den dagen jag slipper få pinsamma mail eller besked om att jag inte fått ett jobb. Jag längtar tills jag inte behöver känna skuld när jag köper nya byxor, för det var hål i dom andra.

Jag längtar efter en ny dag.

RYCK UPP MIG?! haha.