Jag ska berätta en historia för er.
Jag stod i kö, taxikö. Jävligt less och ville hem. Hamnade framför två killlar. De snackade, jag orkade inte bry mig. Plötsligt kom tre tjejer de kände, och dom tog in dom i kön. Dom visste att detta var fel, och uttryckte det "Detta känns egentligen inte rätt, vi trängs, men skitsamma".
Jag var fortfarande less, för jag ville bara hem och taxibilarna kom inte så ofta. Plötsligt stod jag först och en av tjejerna bakom mig uppmärksammade en kille som gick före mig i kön, och sa åt honom att ställa sig sist.
I samma veva hör jag hur de konverserar om barn bakom mig.
"Hur många barn har du?"
"Jag har tre och min sambo har två"
"NI har fem barn alltså"
"Ja exakt!!"
"Varför, Andreas, har inte du så många barn?"
"Det har inte blivit så"
"Ni kanske måste adoptera"
Skrattet i gruppen efter den kommentaren är högre än allt annat i kön.
"Varför skulle vi adoptera?"
"Ja, men vadå? Tänkt en svart liten unge, dom har ju krulligt hår också"
Skrattet fortsätter vara högt.
"Men välj, pest eller kolera, en asiatunge eller en afrikanunge?"
Jag blänger så jävla hårt och känner ilskan koka.
"Varför ska jag välja?"
En taxibil rullar in och gänget ser min blick.
"Oj här var det någon som var arg"
"Bäst vi slutar prata"
"Vad är det för fel på henne?"
Alla skrattar åt mig.
Jag ber killen som trängt sig före mig hoppa in i taxin med mig och ger gänget ett finger.

Varför ska vi fortsätta leva i en värld där detta är vardagsmat? Att tränga sin i en taxikö är dödsdömt, men att avgöra vilket barn som är fulast, pga hudfärg är ett samtalsämne?